Jag var nyss ute på en bergspromenad med Lillen. Lyckades hitta en ny slinga (!) som var ute i skogen. Perfekt. Så vi började gå längre och längre in i skogen. Någonstans måste ju slingan vända tillbaka och komma ut där jag känner igen mig, tänkte jag. När vi var som djupast in i skogen hör jag något röra sig bland träden. Med tanke på att jag verkligen inte har någon som helst aning om vilka djur som befinner sig i den franska bergsskogarna blev jag genast rädd. Både jag och Lillen stod stilla. Då fick jag syn på en rävsvans bara några meter ifrån mig. Snabbt tog jag Lillen i min famn och sprang tillbaka i säkert en kvart tills skogen blivit mindre tät. När jag såg ett hus pustade jag ut. Mindre kul var det att det började hagla där i all hast, så himla kallt här uppe. (DET ÅR MITTEN AV MAJ, VAR ÄR SOLEN???)
Jag var himla stolt över mig själv sen, jag hade ju räddat Lillen från att bli uppäten från en räv liksom. Väl hemma berättade jag hela händelseförloppet för min värdmamma. Svaret jag fick var:
- Men rävar är ju inte farliga. De är ju snälla varelser.
Har nog aldrig varit så arg/lättad/förödmjukad på samma gång..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar